RSS Flöde

Min frukostklubb har pågått i över 30 år och ännu har inte josen sinat

Postat den

Filmen ”The Breakfast Club” fyller 30 år i år. Jag har alltså levt med den har filmen i över tio tusen dagar. Det är tio gånger fler dagar än vad Perssons pack vill att vi ska ta dom härifrån.

Jag var en tonåring med hormonerna spelandes spratt i min långsmala, finniga, hockeyfrisyrprydda kropp när filmen gick upp. Är osäker på om Sveabiografen i Östersund där den hade premiär fortfarande hette så eller om den bytt namn till det mer neutrala Filmstaden.

Man hade hört talas om filmen och lyssnat till ledmotivet Simple Minds ” Don´t You (forget about me)” och vad titeln hade rätt. Att glömma vare sig låten eller filmen har varit för mig omöjligt.

Jävlar vad jag ville vara coola killen Judd Nelson i Wayfarers, flanellskjorta, jeans och tändandes ciggen på sina boots. Lite farlig så där. Jag var inte lika farlig i manchesterjeans och Adidas Vulcano. Var nog lite mer Ally Sheedy (konstiga tjejen) kryddad med Anthony Michael Hall (nörden).

Ligga lite med Molly Ringwald ville jag nog också men i verkligheten hamnade jag mest i prat med Ally Sheedy-typen. Inte ens hångel, bara prat. Jävelberg. Hur det var i Amerika fick man ju väldigt klart för sig hur det var:

Det fanns bara fem persontyper. Solklart. Alla filmer var ju så. Vad man minns. Sportot, Värstingen, Balprinsessan, Nörden och Psykot och aldrig någonsin skulle dom campa under samma paraply. Utom just denhäringa kvarsittarlördagen.

FIlmen är väl i sig inget mästerverk men under de dryga 90 minuterna så berättar regissören en historia om de ovannämnda karaktärerna och som jag trodde på honom då.

John Hughes hette han. Läs gärna P. J. O´Rourkes inlägg om honom och filmen.The breakfast club

Fjällen om någonsin bättre men blåsigare.

Postat den

I helgen styrde jag och min fru kosan mot fjällen. Stockholm lämnades i all hast och via Östersund med sen lunch på Clarion Hotell, Systembolaget och mataffären så landade vi på kvällen i en stuga på fjället. Brasan sprakade finfint och vinet flödade. Eller flödade, det var mera skvätte. Snarkt och gjort så var det morgon och nu skulle de klämmas lagg. Släng dig i väggen Northug och så, typ. Fibban hade inte varit på skidtur men jävlar vad hon gillade det.

Skärmavbild 2015-03-01 kl. 23.56.33

Förminskningen av min civila olydnad.

När jag var ung, riktigt ung så stod jag på barrikaderna och brann. Jag brann för orättvisor, Andras orättvisor, men mest för mina. En dag så fanns hotet i luften att vi, jag och mina klasskamrater inte skulle få ut våra avgångsbetyg. Alltså när vi skulle sluta nian. Det var något med lärarnas löner. Dom ville ha mer. Alltid och det är dom värda. Den här gången så var en av lärarnas stridsåtgärder att hålla inne våra med blod oss tillförskansade slutbetyg. Inte ok. Några av mina närmaste vänner och jag tänkte: Strejk!

Sagt och gjort, vi spred ordet på skolan att vi inte tänkte gå på några som helst lektioner om inte våra lärare släppte betygen. Kampen spred sig som en löpeld och vi ringde andra skolor att dom borde också minsann delta. Vem vill inte ha lite ledigt? Nu hade jag börjat brinna och solen var gränsen. Varför inte ha en manifestation? Rådhustrappan härbärgerar många. Vi kallade.

Vi blev väl en par hundra kids som samlades och tyckte att det var på sin plats att inte gå i skolan alls förrän ett löfte om våra betyg skulle ges. Ja, att vi skulle få dom alltså. Lokaltidningen kom. Jag fick en löpsedel. Journalisten lyssnade nog inte så noga. Det stod längst upp på det gula bladet något i stil med ”Samuel Flott: Ge oss våra betyg, annars….” Flott är inget namn man vill ha när man är 16 år. Ridå.

P3- guld förgyller denna helg och förlänger livet såsom jag vill ha det

Sitter på ett tåg mot Götet. Jävlar vad peppen är fet. Sophie och jag ska på P3-guld. Rövare ska levas. Hejdå. En fin tradition som är inne på sitt tredje eller fjärde år.

Såg en bekant i närbutiken när plocket till fredagsvinet inhandlades. Vi växlade några ord så som artigheten sig bör. Eftersom jag är sjukt stolt att få stå på gästlistan till denna gyllene gala som vi ska bevista i kväll så berättade jag naturligtvis att vi skulle åka till Göteborg och gå på gala. Han svarade med att han inte förstod hur jag kämpar så med att bevara min ungdom. Hade ett bara ett svar att ge honom. Det gör jag inte. Jag gillar fan bara att ha roligt.

Så det så.

20140118-104725.jpg
P3-guld förra året.

Året börjar med ha statusraden ”mellan jobb”

Nytt år, nya möjligheter. Så heter det. Kom och skriv mig det på näsan. Vi skriver 2014 på snoken.

Vad kommer att hända? Att jag slutade mitt jobb alldeles innan jul leder mig osökt in på vad som händer i början på året. Vara ledig en längre period har inte hänt mig sen jag flyttade till storstan för 7 år sen. Det är väldigt skönt att stanna upp och fundera på vad manska göra med livet och sen skadar det ju inte att det är Australian Open, grand slam-turnenring i tennis på tv:n heller.

Vad ska jag då göra med livet. Jo, jag har lagt ut lite krokar här och där. Börjat skriva lite för en tidning. Och jävlar vad jag hänger med Fibban! Hela dagarna faktiskt.

bild-3

Läser en artikel i New York Times om ett inbrott som gjordes i FBI:s lokaler på tidigt 70-tal. Ett stort antal dokument stals och avslöjades senare i press. Detta ledde till att brallorna drogs ner rejält på FBI och dess ledare J. Edgar Hoover.

fbi

 

 

Övertramp av myndigheter är inget nytt men det som slår mig av detta är hur enkelt det gick att komma över dessa dokument och att Edward Snowdon med nutidens NSA-avslöjanden verkligen behövs för självsanerande ändamål. Det som gör att jag kräks lite extra i munnen när det gäller de övergrepp som visades i dessa FBI-dox är ett brev som skickades till Martin Luther King. Där hotar de federala med att avslöja hans utomäktenskapliga affärer om han inte tar livet av sig. Snacka om ultimat ultimatum.

Tänk om Säpo helt enkelt bett Geijer att ta sig själv av daga när hans horaffär uppdagades på 70-talet.

Eller det kanske dom gjorde…..och han struntade i det.

När skägget grånar kommer jazzen åter.

Postat den

Tittar på tv:en ännu ett Kvällsöppet. En blondin som heter Jenny. Siwert är för gammal även om Debatt envisas med att släpa in honom. Ganska bra. Guillou hånar Hollywoodfru, Hollywoodfru blir ledsen och sen klipp till Sugarplum. Vill vara svåra. Jag grät med dom i somras. Cancer. Kanske borde Fyran varit piggare. Men det passar bra nu. Ny singel. Kommer att bli bra. Dom är sjukt snygga. Och bra.

Jazz. Gick på gig. På Fasching. Bra. Gregory Porter, vilken röst. Vill bara att rösten ska vara filten som jag sveper om mig när hösten kommer och löven ger sig av. 

Älskade jazzen när tonåren gick mot sitt slut. Förfördes av ekvilibristik och vassa musikanter. Åren gick och de bästa rockbanden blåste mig av banan med sina melodier och sin dynamik. Gör det fortfarande, tre ackord och tårarna kommer. Bara melodin är med.

När åren grånar mitt skägg och livet lever mig allt längre så kan jag kompromissa eller bredda allt som jag kan ta till mig. Glädje och vördnad och ibland stördnad över alla som skapat musik som får hjärtat att hoppa över slag. Respekt till er.

Almedalen, vafan händz?

Postat den

Sitter på pendeln tillbaka, tillbaka till verkligheten. Har varit på besök i underlandet, 24 timmars surrealistisk resa mellan töntar, nördar och de som styr de innan nämnda. Lobbyismen är det nya svarta. Likt hin håle själv står de redo att sälja in det allra senaste som Kapten Kommmers vill att Syster Allmännytta ska köpa. Allt detta plus ett grymt ryggdunkande och feta notor på krogen. 

Talade med en affärsinnehavare som sa att Almedalsveckan är det som gör att åretruntidkarna går runt, så tajt är det. Jomen.

Det dricks en hel del. Trevligt, men rosévinet har stor konkurrens av bärsabiran. Politiker dricker gärna öl och så länge det är någon som betalar. Spriten däremot….nja. Köpte en par groggar på Kallis härom kvällen det gjorde nog ingen annan, öl och vin är kungen och drottningen under Almedalsveckan

På båten över så läste jag Almedlasprogrammet, eller läste och läste. Har ni provat att läsa telefonkatalogen? Det står ungefär lika mycket text i Almedalsprogrammet som det gör i Stockholmskatalogen. Det är på tok för mycket seminarier och dylikt. Känns som det håller på att svälla över alla gränser. Såg Carl-Jan prata för knappa 20 pers och är inte det att kasta pärlor för svin låt vara att svinen är ekologiska och från Domta. Lite tråkigt blir det dock

Kvällen kröns med något som kallas Disco Battle. Partierna tävlar i att spela plattor för sina kollegor en bisarr tillställning där de fuldanserna samsas med politikernas favvomusik. Det spelar ingen roll, roligt är det och när tävlingen är över vid midnatt så går de flesta hem. Det är ju en dag i morgon också….

Image

Lite rosimosig måste man bli!